Att vara anhörig till en missbrukare är oftast mycket svårare än att vara missbrukaren själv. När man använder droger så är man bedövad från känslor och slipper den ångest/oro som är resultatet av ett missbruksliv. Det är den anhörige som ofta oroar sig och hela tiden försöker få till en förändring.

Att missbrukaren sedan sviker och bedrar är inget ovanligt, trots att det även kan vara ditt syskon. Som missbrukare sätter man upp en massa ”försvarsmekanismer" som man sedan själv tror på och anser vara rätt. ”Sköt dig själv och skit i mitt liv”, "du ska inte säga något när du inte själv har gått i mina skor" är vanliga attityder.  Men detta är bara ett bedrägeri mot sig själv.

Att alla människor väljer sina egna liv vet vi redan. Den som valt att använda droger är själv fullt ansvarig för sitt eget liv och sitt val. Sen finns det självklart de missbrukare som har en tragisk barndom och uppväxt, men även här så var det faktiskt personen själv som valde att använda droger. Att skylla på sin uppväxt eller andra människors handlande och beteende är bara ännu ett av dessa så kallade bedrägerier.

Det finns väldigt många människor som vuxit upp i misär men som ändå har valt att leva ett sunt liv.

Om man tänker på missbrukaren så kan det kanske kännas tufft och orättvist att höra att hon/han själv valt att leva som drogberoende. Att fastna i ett beroende är en successiv process, det är självklart inget som sker över en natt. Det är inte att någon människa medvetet bestämmer sig för att bli beroende, nej, det börjar ofta väldigt oskyldigt.

En kompis/bekant kanske bjuder på lite hasch på en fest. Man kan vara nyfiken och testar. Ruset är behagligt och en liten tanke far igenom huvudet att: ”Det här var ju coolt! Det vill jag testa flera gånger”. Beslutet att pröva igen är ett faktum.

Några år senare har det där första ögonblicket blivit lite diffust. Det är inte längre så uppenbart att man själv beslutade sig för att ”pröva igen”. Det ena leder till det andra och ytterligare några år senare har kanske haschet övergått till en daglig dos heroin som kräver att man måste bli kriminell för att klara av det ekonomiska. Men det är fortfarande den där första tanken att göra det igen som ligger till grund.

 

Vad ska man då göra som anhörig?

Varje situation är unik och man kan inte säga att det alltid är rätt att göra si eller så. Det är du som anhörig som bäst känner DIN relation till missbrukaren och därför bäst kan avgöra vad som är lämpligt eller inte. Däremot finns det några grundläggande mekanismer. Att bry sig om kan aldrig vara fel ej heller att fortsätta älska trots alla inviter att inte göra så.

Men tyvärr hjälper man inte missbrukaren genom att ”alltid ställa upp”, att ge pengar, mat och husrum under korta perioder. Att ställa krav på motprestationer är viktigt, att sätta gränser och att inte tillåta vad som helst. Kommunikationen är väldigt viktig. Om en bra kommunikation finns så finns det också hopp till förändring. Sen är det inte alltid så lätt att upprätthålla en bra kommunikation med missbrukaren eftersom det är en väldigt tuff situation som inte liknar någon annan. Mycket känslor är inblandade och det kan vara lätt som anhörig att tappa kontrollen.
Att ”ANKLAGA” missbrukaren resulterar bara i att skuldbördan blir ännu tyngre för honom eller henne. En av anledningarna till att personen ständigt tar droger är för att bedöva den ångest, skam och dåliga samvete som orsakats från alla missgärningar mot anhöriga och människor i stort.

 

Det går aldrig att motivera en annan människa, det måste denna göra själv.