medberoende

Medberoende? vad är det egentligen?

Missbrukarfamiljen lever i ett enda stort kaos, det är självklart otroligt smärtsamt att se den man älskar förändras. Det är också smärtsamt att bli lurad, att leva i otrygghet, att få skämmas och att ständigt bli besviken.

Man förlorar hoppet om sitt syskon flera gånger under resans gång, det är mycket känslor inblandade och man FÅR vara arg, ledsen, kanske även bryta kontakten ett tag om det är nödvändigt för att du som människa ska må bra, ditt syskon vet att du älskar denne ändå. Men DU är viktigast i DITT liv!

"Varför?" är också en fråga man ofta ställer sig, men det finns inget bra svar på detta.

Ingen förälder, syskon eller någon annan har gjort personen till missbrukare - det har dom gjort själva. Det är inte ditt fel, trots att du ständigt får höra motsatsen.

Däremot kan man bidra till att missbrukaren ger sig ännu längre ut i träsket, därför är det allra viktigast att man som anhörig jobbar med sig själv, vi är oftast sjukare än missbrukaren. Dom har sitt eget sätt att döva smärta, vi syskon har ingenting att döva våra känslor med, därför är det väldigt viktigt att man pratar med någon och söker hjälp.

 

Att vara medberoende innebär att du är precis lika värdefull och bra som andra människor och att du har utvecklat en "roll" för att försvara och skydda dig själv. Du har kanske klarat dig så bra just på grund av din förmåga att gå in i en roll. Rollen som från början var bra och fungerade kan i längden bli negativ och hindra dig från att vara dig själv och dessutom få många negativa konsekvenser.

Vägen till befrielse börjar med insikten att man är maktlös inför sitt missbrukande syskon, att man bara kan ta ansvar för sitt eget liv och att man ska vägra lida med narkomanen, när denne knarkar.

 

Så vet du om du är medberoende;

  • Man förnekar sanningen: Familj och vänner ägnar mycket tid och energi åt att dölja missbrukarens problem. Att framföra ursäkter till arbetsgivare, arbetskamrater, vänner, andra familjemedlemmar och släktingar för dåligt uppförande har en stor del i detta förnekandemönster.

  • Man "agerar ut" problemet: De flesta av de närstående till personer med allvarliga missbruksproblem använder till slut någon form av utagerande. I senare stadier börjar den fientligheten som konflikten förorsakat ta sig uttryck i mer negativa aktiviteter, som högljudda gräl och fysiska angrepp.

  • Man predikar bättring: De flesta människor som lever med en missbrukare försöker till slut ändra på personen i fråga eller få denne att bättra sig. De kan ofta utkämpa denna strid i månader, år eller till och med hela livet i tron att "allt kommer att bli bra om jag bara kan få honom eller henne att sluta knarka". Tyvärr resulterar detta ofta i att alla blir förlorare. Ju mer man anstränger sig att förändra en människa med drogproblem, desto större motstånd gör han/hon. Narkomanen blir ursinnig över alla predikningar och allt tjat, och bestämmer sig vanligtvis för att knarka ännu mer.

  • Man blir isolerade: Redan några månader efter att ett allvarligt drogmissbruk uppkommit, påbörjas ett successivt avskärmande från vänner, familj och samhälle, även om det kan ta år innan man förstår vad man håller på med. Allteftersom missbrukarens problem ökar, minskar instinktivt den anhöriges kontakt med grannar och släktingar för att undvika skam och pinsamheter.

  • Man ger upp: Efter att ha levt ihop med en missbrukare ett antal år kommer de flesta människor in i en depression. Livet har blivit en ständig börda med få, om ens några, ögonblick av äkta glädje och trivsel. Apati, olust, fysiska krämpor och kronisk trötthet blir de kroppsliga uttrycken i denna process.

 

 

Några råd på vägen

 

  • Försök inte styra din missbrukare, det kan du inte. Du mår mycket bättre när du slutat försöka.

  • Övertag inte hans eller hennes ansvar - missbrukaren kan möjligen börja växa upp om han eller hon får ta det själv.

  • Vägra vara offer - den rollen är lika destruktiv som missbrukarrollen.

  • Tänk mera på dig själv - ta mer ansvar för dig själv och de andra människorna omkring dig.

  • Vägra vara "möjliggörare" av fortsatt missbruk genom att trösta missbrukaren, ringa till jobbet och ljuga osv. Säg istället "Du får helt ta ansvar för det där själv!"

  • Skydda inte din missbrukare från följderna av hans/hennes drogande. "Smärta är den största gåvan" - många missbrukare är inte villiga att göra något ordentligt åt sitt problem förrän de "nått botten". Om man skyddar en missbrukare från smärtan fördröjer man tillfrisknandet.

 

 Om man kan acceptera förutsättningen att den enda person i det problematiska förhållandet man kan förändra är sig själv och att man är villig att verkligen vilja förändras, kan man ändra riktning på livet radikalt. 

 

Ett syskon är inte nån som kommer och går

ett syskon är med dig inifrån och ut

från den dagen du blev född till den dagen du dör.

 

Att vara anhörig till en missbrukare är oftast mycket svårare än att vara missbrukaren själv. När man använder droger så är man bedövad från känslor och slipper den ångest/oro som är resultatet av ett missbruksliv. Det är den anhörige som ofta oroar sig och hela tiden försöker få till en förändring.

Att missbrukaren sedan sviker och bedrar är inget ovanligt, trots att det även kan vara ditt syskon. Som missbrukare sätter man upp en massa ”försvarsmekanismer" som man sedan själv tror på och anser vara rätt. ”Sköt dig själv och skit i mitt liv”, "du ska inte säga något när du inte själv har gått i mina skor" är vanliga attityder.  Men detta är bara ett bedrägeri mot sig själv.

Att alla människor väljer sina egna liv vet vi redan. Den som valt att använda droger är själv fullt ansvarig för sitt eget liv och sitt val. Sen finns det självklart de missbrukare som har en tragisk barndom och uppväxt, men även här så var det faktiskt personen själv som valde att använda droger. Att skylla på sin uppväxt eller andra människors handlande och beteende är bara ännu ett av dessa så kallade bedrägerier.

Det finns väldigt många människor som vuxit upp i misär men som ändå har valt att leva ett sunt liv.

Om man tänker på missbrukaren så kan det kanske kännas tufft och orättvist att höra att hon/han själv valt att leva som drogberoende. Att fastna i ett beroende är en successiv process, det är självklart inget som sker över en natt. Det är inte att någon människa medvetet bestämmer sig för att bli beroende, nej, det börjar ofta väldigt oskyldigt.

En kompis/bekant kanske bjuder på lite hasch på en fest. Man kan vara nyfiken och testar. Ruset är behagligt och en liten tanke far igenom huvudet att: ”Det här var ju coolt! Det vill jag testa flera gånger”. Beslutet att pröva igen är ett faktum.

Några år senare har det där första ögonblicket blivit lite diffust. Det är inte längre så uppenbart att man själv beslutade sig för att ”pröva igen”. Det ena leder till det andra och ytterligare några år senare har kanske haschet övergått till en daglig dos heroin som kräver att man måste bli kriminell för att klara av det ekonomiska. Men det är fortfarande den där första tanken att göra det igen som ligger till grund.

 

Vad ska man då göra som anhörig?

Varje situation är unik och man kan inte säga att det alltid är rätt att göra si eller så. Det är du som anhörig som bäst känner DIN relation till missbrukaren och därför bäst kan avgöra vad som är lämpligt eller inte. Däremot finns det några grundläggande mekanismer. Att bry sig om kan aldrig vara fel ej heller att fortsätta älska trots alla inviter att inte göra så.

Men tyvärr hjälper man inte missbrukaren genom att ”alltid ställa upp”, att ge pengar, mat och husrum under korta perioder. Att ställa krav på motprestationer är viktigt, att sätta gränser och att inte tillåta vad som helst. Kommunikationen är väldigt viktig. Om en bra kommunikation finns så finns det också hopp till förändring. Sen är det inte alltid så lätt att upprätthålla en bra kommunikation med missbrukaren eftersom det är en väldigt tuff situation som inte liknar någon annan. Mycket känslor är inblandade och det kan vara lätt som anhörig att tappa kontrollen.
Att ”ANKLAGA” missbrukaren resulterar bara i att skuldbördan blir ännu tyngre för honom eller henne. En av anledningarna till att personen ständigt tar droger är för att bedöva den ångest, skam och dåliga samvete som orsakats från alla missgärningar mot anhöriga och människor i stort.

 

Det går aldrig att motivera en annan människa, det måste denna göra själv.